Jag har som ni vet sedan länge haft mitt inplanerade snitt den 25e februari pga av att jag lider av stark förlossningsrädsla då min förra förlossning var så traumatisk. Izabella kom i vecka 33+2, jag sövdes ner direkt och förlöstes med katastrofsnitt. Det visade sig vara en moderkaksavlossning som är livsfarlig för bebisen då den får allt syre och all näring i magen från moderkakan.

Denna traumatiska upplevelse diskuterade jag med en aurora-barnmorska tidigare under graviditeten och vi kom fram till att tryggast för mig var att förlösas med planerat snitt så kort därefter fick jag ett snittdatum. Det kändes verkligen som en befrielse att jag hade ett datum och att lillasyster skulle förlösas under väldigt kontrollerade omständigheter. En betydligt lugnare start än förra gången!

Sedan gick tiden... Förlossningen kändes ganska långt borta och jag tänkte inte så mycket på den i ju med jag nu hade mitt planerade snitt beviljat. Men ju större magen blev, ju starkare bebisen växte sig och jag kände hur min kropp mer och mer började "träna" inför en naturlig förlossning ju mer började mina tankar sväva runt. "Har jag verkligen gjort rätt val för mig?"

Jag började läsa på ännu mer om olika förlossningssätt. Tidigare hade jag främst riktat in mig på att jämföra för- och nackdelar mellan en vaginal förlossning som startar av sig själv och ett planerat snitt. För mig ser förutsättningarna dessutom lite annorlunda ut då det bara var 1,5 år sedan jag snittades och därför vill man inte påfresta livmodern för hårt då det finns en risk att den spricker vilket kan innebära akut livsfara för både mamma och bebis. Detta är ett av de skräckscenarion som fått mig att skarpt tänka på fördelen med snitt för just mig.

Sedan är jag självklart rädd för att hon ska fastna, få syrebrist, bryta nacken, att jag ska få skador som ger men för livet(spricka, inkontinens, förstört sexliv), smärtan... tror det är naturligt att oroa sig för sådant oavsett om man fött vaginalt förut eller inte. Men det är ju självklart inte bara negativt med en vaginal förlossning och det finns risker med alla förlossningssätt.

En annan sak som fått mig att tänka en gång extra är att gör jag ett andra snitt så finns det ingen möjlighet för mig att genomgå en eventuell senare förlossning vaginalt. Då blir det snitt automatiskt. Risken att påfrestning blir för stor på livmodern är något de flesta läkare vill undvika. Nu är min sambo nöjd med två barn men man vet ju aldrig  Kanske kanske det går att övertala om några år... Man kan ju hoppas. Känns så sorligt på något vis att detta är sista gången jag får känna ett liv växa i magen  Det är verkigen en av de häftigaste sakerna man kan få vara med om som kvinna. Att bära på ett barn  Tänk vad fantastiska våra kroppar är!

Ju närmare förlossningnen jag kommit ju mer har jag känt en längtan att få uppleva den fantastiska känslan som andra mödrar beskrivit. Hur man kämpat och kämpat för att slutligen få sitt egna barn som bott i magen i nio månader upp på sitt bröst. Det måste vara en sådan fantastisk kick på något vis när man känner att barnet äntligen kommit ut och man får upp den lilla varma kroppen mot sin egen  Att klara en sådan prestation måste få en att känna sig så himla stark!

Jag förstår självklart att för många blir det inte såhär men för mig har det mer och mer börjat kännas som en dröm jag är villig att jobba för att uppnå. Jag vet att det inte finns några garantier för att om jag ger mig in på en vaginal förlossning så kommer det sluta med detta drömscenario men jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försökte. Jag har mer och mer börjat känna en typ av "revansch-lusta" eftersom jag låg nersövd och missade Izabellas födelse.

Denna gången är det en stor vinst om jag bara får vara vaken när bebisen föds oavsett om det sker under en vaginal förlossning eller snitt. Så skulle min vaginala förlossning sluta med ett snitt så har jag ändå upplevt en bättre förlossning än förra gången. Jag skulle inte se det som ett misslyckande utan skulle vara nöjd med att bebisen kom ut tryggt och att jag iaf gett en vaginal förlossning en chans.

Det finns en stor fördel med planerat snitt jämte vaginal förlossning och det är att allt verkligen är inplanerat i minsta detalj vilket passar mig utmäkt då det ger mig ett större lugn. Dessutom vet man exakt när det ska ske och hur det kommer gå till. I torsdags förra veckan var jag på mitt inskrivningssamtal för det kommande snittet den 25e februari. Där fick vi en gemensam allmän info. Sedan fick vi prata med en barnmorska och ta blodtryck samt lyssna på bebisens hjärta. Därefter hade vi ett enskilt möte med läkaren som skulle lägga snittet kommande vecka. Efter att vi fått infon från henne om hur proceduren skulle gå till tog jag upp mina tvivel om att det var rätt val för mig. Hon var snäll och förstående. Hon kontaktade specialistmödravården på Danderyd så jag skulle få gå och prata med en läkare där samtidigt som jag ändå fick behålla min snitttid tills jag visste helt säkert hur jag ville göra. Efter det var vi även på ett kort besök hos narkosläkaren där vi fick info om ryggmärgsbedövningen. Har aldrig fått en sådan då jag sövdes sist så det var nyttig info oavsett.

På måndagen var det dags för besök på specmvc. Jag hade läst på som jag nämnt tidigare om vaginal förlossning och något som skrämmer mig är ju som sagt att man inte känner att man har någon kontroll. När jag då läst om igångsättning  med snittkontrakt kändes det som en bra medelväg för att undvika ett planerat snitt och ge en "vanlig" förlossning en chans. Läkaren var duktg på att lyssna och ställde inga ledande frågor vilket jag var tacksam för. Hon gav bra med info om hur en igångssättning går till och var tydlig med att de är extra nogranna att bevaka en föderska som fött med snitt tidigare och att de aldrig pressar förlossningen så hårt som de kanske gör med en som inte genomgått det jag har gjort. Det kändes så skönt att höra!  

Då de inte vill påfresta mitt snitt för mycket vill de inte använda cytotec då det ger väldigt kraftiga värkar. Något jag absolut inte hade velat använda för att komma igång iaf då det läkemedlet varit så omdebatterat tidigare. Först föreslog hon gel för att få tappen att mogna med efter att ha samtalat med överläkaren kom de fram till att det är bättre om jag mognar själv tillräckligt så att de bara kan använda ballongmetoden vilket är mycket mindre påfrestande för kroppen och mer naturligt. Nackdelen är att jag måste vänta in att jag är tillräckligt öppen för att de ska kunna föra in den och att den ska ha en värkan. När den sedan trillar ut kan man pusha på förlossningen extra om man vill genom att ta hål på hinnorna.

Bäst är självklart om kroppen kommer igång helt själv. Det är det skonsammaste. Dock är jag inte jättesugen på att gå övertid då mitt BF är den 5 mars och jag redan är tokslut i kroppen och sover uruselt. Vi bestämde oss därför att undersöka tappen och tyvärr var den inte alls mogen   Suck!

Efter det bokade vi in en ny tid på fredag för undersökning med utvärdering av vad vi gör härnäst och JAG TOG BESLUTET ATT AVBOKA MITT SNITT PÅ ONSDAGEN!! Detta trodde jag aldrig att jag skulle göra den dag då jag såg det där plusset i augusti men jag börjar faktiskt känna mig mer och mer taggad även om jag samtidigt är livrädd självklart...

En annan sak med är att om förlossningen går som jag vill så kommer jag vara en mycket piggare och starkare mamma än jag var sist efter mitt urakuta snitt. Nu när jag redan har ett barn sedan tidigare, en vild 18 månaders, så känns det ännu viktigare att kunna röra sig utan större besvär. Bara att ta sig ur sängen eller duscha var ju omöjligt utan hjälp i början förra gången. Dessutom råkade jag på en infektion som gjorde hela läkningsförloppet mycket längre och mer smärtsamt.

Magsjukan som vi hade här hemma nyligen förstärkte verkligen de känslorna av värdet att ha en fungerande kropp då man ska ta hand om andra som är beroende av en. Både Izabella och Stefan fick en ordentlig däng av magsjukan medans jag klarade mig. Vilket betydde att jag fick göra allt det tunga under den perioden trots fruktansvärd foglossning, graviditetströtthet och andra gravidkrämpor. Jag kan säga att när det var som värst kom det ett par tårar. Tur att man kunde skylla på gravidhormonerna då   

Så min dröm just nu är att det gärna får komma igång av sig själv när som helst, att det blir en lugn förlossning utan större problem och framförallt att Céline och jag mår bra efteråt  

För tre dagar sedan kom det här pappret i brevlådan! Kändes så konstigt att få det svart på vitt. Nu är det på riktigt känns det som. Snart är hon här!! Jag kan säga att min nervositet inför förlossningen har ökat en hel del och jag tänker mycket mer på vad som komma skall.

I måndags var det dags för Aurora-samtalet på Danderyds sjukhus inför min kommande förlossning. Ni som inte vet vad Aurora är så är det ett samtal som erbjuds till de som är förlossningsrädda.

Jag var väldigt nervös med tanke på hur det varit senaste gången jag var där hos läkaren för förlossningsplanering.

Läkaren jag kom till då hade noll kompetens när det gäller hur man bemöter människor som gått igenom en traumatisk förlossning tidigare. Hon kändes hård och kall i sitt sätt. Allt hon sa lät mekaniskt och inövat. Det märktes att hon arbetade hårt för att försöka övertala mig till en vanlig förlossning endast för att hålla nere "budgeten".

Tillslut då jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre då hon ställde massa frågor på raken om min tidigare förlossning, hur jag upplevt den och varför jag ville ha snitt denna gången så gav hon med sig och bokade in ett vad hon kallade "preliminärt" datum för det planerade snittet så jag inte skulle bli utan.

Hon nämnde då Aurora-samtal som är till för just de som är förlossningsrädda av olika anledningar. Först frågade hon om jag var intresserad av ett sådant möte. Innan jag hann svara så sa hon "Fast har du redan bestämt dig helt för snitt behöver du inte ta upp deras tid! De har så mycket att göra!."

En riktigt idiotläkare rent ut sagt som inte tog min rädsla på allvar! Beslöt mig för att boka en tid iaf. Det kunde ju inte skada. Fick höra senare av människor att Auroras uppgift är att "övertala dig att gå igenom en vaginal förlossning även om du är jätterädd".

Med detta i bagaget så förstår ni att jag var ganska nervös inför mötet  

Stefan och Izabella följde med på samtalet. Det kändes skönt att de kunde få Stefans synvinkel oxå från förra förlossningen. Han upplevde ju en del som inte jag upplevde då jag blev akut nersövd sist i vecka 33+2.

Samtalet tog direkt en annan riktning än vad jag trott från början. Hade verkligen inte haft höga förväntningar då läkaren varit som hon var sist. Barnmorskan vi pratade var varm i sättet och hade läst på noggrant om min tidigare förlossning. Hon försökte inte alls sälja in en vaginal förlossning utan förstod direkt att ett snitt kändes tryggast för oss med tanke på min tidigare historia. Hon gick igenom hur ett planerat snitt gick till i detalj då det kommer vara en helt ny upplevlese för oss. Efter att vi samtalat om den tidigare förlossningen och hur den kommande skulle gå till för att vi skulle känna oss så trygga som möjligt så frågade hon hur jag skulle känna inför en eventuell vaginal förlossning. Jag skulle säga en siffra mellan ett och tio där 1 var "aldrig i livet", 5 var att "jag kanske kunde tänka mig det "eller tio "jag känner mig taggad på att föda vaginalt". Jag sa att jag låg två kanske tre på den skalan. Hon sa då att snitt är antagligen det som är mest rätt för mig. Ska man föda vaginalt så måste man gå in med känslan att man vill det annars kan det bli väldigt fel. Kändes som ett skönt konstaterande   (Stefan fick oxå sätta siffra. Han sa noll haha).

Sedan sa hon att vi behåller mitt snitt-datum den 25e februari och att om jag skulle mot alla odds ändra mig om min förlossning tex om den kommer igång tidigare eller att jag då datumet kommer känner av någon anledning att jag hellre vill föda vaginalt iaf så är det inte för sent att ändra sig. Hon sa även att eftersom jag har ett traumatisk förlossning sen tidigare så kommer de bevaka mig mycket tydligare. Skulle jag föda vaginalt trots allt så skulle de inte "pressa" den förlossningen på samma sätt som en vanlig förlossning. Tar den längre tid i de olika skedena eller att ngt annat uppkommer så ger de mig ett snitt direkt. Det kändes oxå skönt att höra även om det just nu känns som att snitt är det bästa i vårt fall för en så lugn och kontrollerad förlossning som möjligt  

Är så glad att jag gick på det Aurora-samtalet trots idiotläkaren. Känns som en sten lättat från mitt hjärta då det äntligen kändes som någon verkligen lyssnade och förstod min situation. Visst jag kommer ändå oroa mig fram till att Céline ligger tryggt i min famn men oron har minskat en hel del och tar inte över mitt liv på samma sätt som förut, vilket känns skönt.

Nu är nästa milstolpe att komma förbi tiden i graviditeten då Izabella kom. Det är ju faktiskt inte så långt kvar till dess! Hoppas att oron för att föda för tidigt kommer släppa lite till då. Aurora-barnmorskan sa att de flesta som fött prematurt brukar tycka att det känns lite bättre då.

I veckan var jag på mitt inbokade läkarbesök på Mama Mia. Jag fick boka in ett extra besök då mitt nya schema tyvärr gjort att mina onda sammandragningar har forsatt. Meningen med halvtidssjukskrivningen var att jag skulle få ta det lugnare men eftersom butiken jag jobbade i inte var budgeterad för att vara dubbelbemanad har jag fått åka runt och jobba i massa olika butiker i Stockholm. Eftersom det varit nya rutiner varje gång så har det gjort att istället för att jag skulle få det lugnare blev det mer stressigt.

När jag var på Mama Mia förklarade jag detta för min läkare och hon sa direkt att det var ju absolut inte meningen med sjukskrivningen. Hon höll med mig om att min arbetssituation i förhållande till mina "problem" inte alls blivit bättre. Åh vad kändes skönt att hon hade förståelse!   Blir så hemskt orolig då jag får så många sammandragningar på kort tid och speciellt då de gör ont. Vill verkligen inte föda för tidigt även denna gången  

Hon undersökte magen och ställde massa frågor om sammandragningarna. Efter det sjukskrev hon mig på heltid fram till jag är beviljad graviditetspenningen. Känns så skönt att jag äntligen kan slappna av angående detta! Nu är det bara att njuta av julen, min familj och ta det lugnt som gäller.

Stefan är verkligen världens bästa! Han är superduktig med Izabella och gör allt som är lite mer krävande fysiskt. Han ställer verkligen upp och hjälper till jättemycket. Är så lyckligt lottad att ha Stefan i mitt liv. Han är verkligen världens bästa pappa till mina barn och en fantastisk livspartner  

Egna tankar om graviditeten just nu:

Känner mig mycket mer tungandad precis som gravidappen beskriver. Blir anfådd i princip av ingenting. Nu känns det att livmodern och bebisen är stor! Sedan lite mer än en vecka tillbaka har jag varit öm i revbenen på höger sida. Känns som ett rejält blåmärke ungefär på insidan och känns mer ju mer aktiv jag är eller ju djupare andetag jag tar. Tydligen ganska vanligt då organen trycks ihop så mycket nu för att Céline ska få plats 

Céline fortsätter att sparka och boxas på både min blåsa och mina revben. Tycker det är en okej smärta då varje spark är ett tecken på att hon mår bra därinne  

Sedan ett par veckor tillbaka kan jag känna händer eller fötter som sticker ut då och då vid revbenen ordentligt. När jag petar tillbaka så drar hon tillbaka dom ett tag för att en stund senare peta ut med en hand eller fot igen. Så häftigt! Där magmusklerna har delat sig känner jag tydligt hur armar och ben känns. Det är verkligen en riktig liten människa där inne och det är så häftigt då hon reagerar på beröringen från sin mamma  

Lillasyster har varit ännu mer aktiv än storasyster var redan från början. Får se hur det blir då hon tittar ut. Om hon är lika pigg och vaken då. Izabella sov bara powernaps i början så skulle inte bli förvånad om lillasyster gör likadant   

Det ständiga springandet på toaletten har oxå börjat igen!   Kan känna mig superkissig men sedan är det knappt något i blåsan iaf haha...

Lite siffror:

Vecka 30 av 40 vilket betyder att det bara är en fjärdedel kvar! Jisses!

Tre veckor från nu kom Izabella.

Det är 76 dagar till BF.

68 dagar till det planerade snittet (om Aurora-samtalet den 12 januari inte kan få  mig på andra tankar).

I torsdags fick Izabella sitt första julkort för i år. En söt liten jul-mus från släkten i Skåne. Den har hon kört runt i sin röda Briovagn hela helgen  Så himla roligt att hon äntligen tycker att vagnen är kul! Det har varit lite ljummet intresse för den tidigare. Det är ju så mycket lättare att hålla mamma och pappa i handen då man går och styra dom i den riktning man vill gå. Vagnen är lite mera svårvänd  

Nu kan hon gå genom att bara hålla i en hand oxå. Izabella är ganska försiktigt men det märks att hon börjar bli mer och mer modig. Hon litar mer och mer till sin balans och testar lite då och då på egen hand. Hoppas gåendet lossnar snart! Hon blir så himla stolt och glad då hon lyckas med något hon vill lillskruttan  

I torsdags fick jag hem svar på min graviditetspenning-ansökan. Den är beviljad!!!  Så himla skönt! Förra gången strulade försäkringskassan massor och jag fick skicka in massa kompletteringar och överklaganden. Då blev den inte godkänd förrän vi låg på neonatalavdelningen med Izabella i vecka 33. Så skönt att slippa pappersstrul med det denna gången. Den 5 januari är jag alltså garanterad att gå hem från jobbet och den 25 februari har jag mitt planerade kejsarsnitt inbokat. Känns skönt att de två sakerna är klara    

Testade att göra chokladbollar med pepparkakssmak. Stefan krängde tre stora på raken och en till frukost dagen efter så antar att de fick tummen upp av honom  Nyttigt värre! Haha...

I fredags gick jag in i vecka 29 och tredje trimestern. Mer än 70 % av graviditeten är nu gjord. Tänk med Izabella var det bara fyra veckor kvar tills hon tittade ut. Ingen tid alls i sammanhanget! Hoppas Céline stannar i magen tiden ut 

Har haft mer sammandragningar nu när jag jobbat hela helgen och magkatarren har oxå blivit värre. Blir främst orolig av sammandragningarna så hoppas läkaren kan lugna mig i veckan med en undersökning.

I lördags direkt efter jag jobbat vid Drottninggatan tog jag och Stefan en tidig bio. Var supermysigt med lite egentid med min älskling   Det är inte så ofta vi gör grejer bara vi två   Vi såg nyaste Hobbit-filmen som levde helt och hållet upp till förväntningarna. Så den får ni se om ni har möjlighet! Dessutom slapp jag tvingas gå ut och kissa under filmen. Haha... Ett extra plus då man har en gravidblåsa som spelar en spratt hela tiden nu när bebisen börjar bli så stor. Céline har den senaste tiden verkligen använt min blåsa som boxsäck.  Det är trevligt att hon rör sig mycket men kanske inte de skönaste sparkarna som kommer emellanåt Efter bion kom vi hem till en mysig och glad Izabella som lekt hela eftermiddagen med sin farmor och farfar.

Efter att jag kom hem från jobbet igår var det en liten tjej som ville vara nära sin mamma och hålla hand. Så himla mysigt! Vi tittade på hennes favoriter just nu från Simple Learning. En uggla som sjunger Blinka Lilla Stjärna och en video om en snögubbe och en snöflicka. Hon älskar verkligen dom klippen! Startar man Youtube på tvn blir Izabella superglad och pekar och säger "Där, där, där!" tills man startat rätt klipp och så applåderar hon då det kommer igång och börjar gunga fram och tillbaka. Så sött  

I torsdags hade jag två läkarbesök på schemat. Ett på morgonen på Danderyd om min kommande förlossning och ett på eftermiddagen hos läkaren på Mama Mia för min gastrit och mina sammandragningar.

Klockan tio var jag på Danderyd. Det kändes så konstigt att vara tillbaka på sjukhuset som jag inte varit på sedan Izabella kom med urakut kejsarsnitt vecka 33+2. Trodde inte jag skulle bry mig så mycket men fick starka obehagskänslor. Kände mig inte alls bekväm. Minnena från när vi kom in och jag haft en enda lång sammandragning i timmar som aldrig släppte, att jag inte kunde känna Izabella, hur de satte på en massa mätintrustrument för att kolla hur hon mådde... Hur de gick ut från rummet och vi lämnades ensamma för att nästa stund rusa in och säga att bebisen inte alls mådde bra. Hur jag drogs in i operationssalen, hur de ryckte av mig alla kläderna och sövde mig direkt. Allt var en enda chock uppblandad med stor rädsla. Känslan av att vakna helt ensam, utan magen, utan bebis, utan att veta vad som hänt med mitt barn var fruktansvärt. Tillslut kom en sköterska och berätta att hon var ute och levde. Stefan var med Izabella. Hon levde och var inte ensam. Tack och lov!

Här är min förlossningsberättelse:

http://mammaslillaparla.bloggplatsen.se/2013/09/30/10230248-min-forlossningsberattelse/

Tillslut ropade den kvinnliga läkaren in mig. Hon började med att mässa om hur bra det är med naturlig födsel och att ett tidigare kejsarsnitt inte är ett hinder för att kunna föda vaginalt. Hon kändes stel och allt hon sa lät inövat som något hon sagt tusen gånger. Därefter sa hon att hon läst min journal. Hon började ställa frågor om min förra förlossning och fråga om varför jag ville ha planerat snitt med efterkommande följdfrågor. Hon frågade vad Stefan tyckte. Självklart står han bakom mig i vad jag än väljer men även han anser att snitt är det bästa då det känns tryggast efter all fakta vi har läst om ämnet och med tanke på min tidigare historia. Läkaren fortsatte att pressa mig med massa frågor ovanpå varandra som jag inte orkar gå in på just nu och tillslut kände jag att tårarna kom. Det kändes som att det var först då hon tog min oro på allvar.

Tillslut bokade vi in ett preliminärdatum som blev den 25 februari för planerat snitt. Hon erbjöd mig ett samtal med Aurora mottagningen som jag tackade ja till då jag känner att oavsett vilken typ av förlossning som det kommer bli så kan det vara bra att gå igenom utförligt hur det kan gå till och diskutera min förlossningsrädsla. Läkaren sjönk ytterligare i mina ögon då hon drog kommentaren "Fast är du säker på att du ändå kommer kräva snitt är det inte lönt du tar upp deras tid". Det kändes hemskt att höra då jag redan från början i samtalet kände att allting bara handlade om kostnaden för vården. Att hon försökte hålla budgeten nere. Jäkla skitläkare rent ut sagt!!!   Mådde hemskt då jag gick därifrån. Men kändes skönt att jag stått på mig med snittet och bokat in ett samtal med Auroa i alla fall.

På eftermiddagen var det dags för läkarbesöket på Mama MIa. Jag berättade om att mina besvär med magkatarren inte försvunnit och fick medicinen jag redan hade bytt mot en ny. Därefter pratade vi om mina sammandragningar som jag haft den senaste tiden. De dagar jag jobbat eller gjort lite mer än vanligt har jag fått många fler än vanligt och de har tom gjort ont vid flera tillfällen. Så pass att jag varit orolig för att föda för tidigt igen. Läkaren gjorde därför ett vaginalt ultraljud för att mäta min livmodertapp så den inte var påverkad. En normal livmodertapp ska vara 4 cm då den är helt sluten. Min var 37 mm men ändå inom de normala värdena tack och lov. Det var en himla lättnad att veta att den inte var påverkad! Vi pratade därefter om min arbetssituation. Att jag jobbar helt ensam ståendes utan chans till vila eller raster. Hon sjukskrev mig på 50% av min tjänst som redan är på halvtid vilket betyder att jag bara kommer jobba 2 timmar per arbetspass. Känns lite halvlöjligt att jobba så korta pass men hon vågade inte sjukskriva mig helt då försäkringskassan kan krångla. Så fram till 14de januari är jag sjukskriven 50% av min tjänst.

Imorgon ska jag ha möte med butikschefen och enhetschefen för stockholmsområdet. Vi ska då försöka klura ut ett nytt schema till mig. Usch hatar att ställa till det för folk men kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det. Måste tänka på min kropp och bebisen. Det är det som är det absolut viktigaste just nu.

Hoppas så innerligt att jag får hel graviditetspenning beviljad från den 5 januari så jag slipper hålla på att strula med fler sjukskrivningar och bara kan slappna av till Lilla Céline är här. 

Åh hoppas hoppas att min kropp slutar strula något mer än vanliga graviditetskrämpor till det är dags för Céline att komma ut. Är en sådan kort tid man bär på sitt barn. Vill njuta så mycket som det går av den här tiden  

Älskar att känna hennes sparkar och boxar som blir starkare varje dag! Det finns inget häftigare än att skapa och bära på ett liv. Snart har vi en till liten prinsessa i vårt hem att överrösa  med kärlek!

Kanske borde skaffa mig en stor knapp att sätta på magen med den texten då jag åker kollektivt? Faktum är att jag tycker det är oftare jag få stå än sitta ner då det är fullt på buss eller tunnelbanan(Därav drar jag mig gärna för att åka). Speciellt då det gäller yngre människor. De gamla och skröpliga erbjuder sig alltid konstigt nog. De som mest behöver sitta. Men då låter jag ju självklart dem sitta ner. Vill inte ha några brutna lårbenshalsar på mitt samvete   Ja de brukar ju säga att det var bättre förr men det vet jag inte om jag vill hålla med om med alla bekvämligheter idag. Däremot var det allmäna folkvettet bättre förr! Visst då kan vissa säga varför frågar du inte om du får sitta. Men seriöst... Ska verkligen det behövas? Ser ju ut som jag svalt en badboll så det råder inga tvivel om vad som försiggår i min mage... Så ser du någon höggravid på en varm buss eller tunnelbana och du har starka friska ben... Gör en god gärning och erbjud din plats. Det mår både du bra av och den som blir tillfrågad blir mer än tacksam