Jag har som ni vet sedan länge haft mitt inplanerade snitt den 25e februari pga av att jag lider av stark förlossningsrädsla då min förra förlossning var så traumatisk. Izabella kom i vecka 33+2, jag sövdes ner direkt och förlöstes med katastrofsnitt. Det visade sig vara en moderkaksavlossning som är livsfarlig för bebisen då den får allt syre och all näring i magen från moderkakan.
Denna traumatiska upplevelse diskuterade jag med en aurora-barnmorska tidigare under graviditeten och vi kom fram till att tryggast för mig var att förlösas med planerat snitt så kort därefter fick jag ett snittdatum. Det kändes verkligen som en befrielse att jag hade ett datum och att lillasyster skulle förlösas under väldigt kontrollerade omständigheter. En betydligt lugnare start än förra gången!
Sedan gick tiden... Förlossningen kändes ganska långt borta och jag tänkte inte så mycket på den i ju med jag nu hade mitt planerade snitt beviljat. Men ju större magen blev, ju starkare bebisen växte sig och jag kände hur min kropp mer och mer började "träna" inför en naturlig förlossning ju mer började mina tankar sväva runt. "Har jag verkligen gjort rätt val för mig?"
Jag började läsa på ännu mer om olika förlossningssätt. Tidigare hade jag främst riktat in mig på att jämföra för- och nackdelar mellan en vaginal förlossning som startar av sig själv och ett planerat snitt. För mig ser förutsättningarna dessutom lite annorlunda ut då det bara var 1,5 år sedan jag snittades och därför vill man inte påfresta livmodern för hårt då det finns en risk att den spricker vilket kan innebära akut livsfara för både mamma och bebis. Detta är ett av de skräckscenarion som fått mig att skarpt tänka på fördelen med snitt för just mig.
Sedan är jag självklart rädd för att hon ska fastna, få syrebrist, bryta nacken, att jag ska få skador som ger men för livet(spricka, inkontinens, förstört sexliv), smärtan... tror det är naturligt att oroa sig för sådant oavsett om man fött vaginalt förut eller inte. Men det är ju självklart inte bara negativt med en vaginal förlossning och det finns risker med alla förlossningssätt.
En annan sak som fått mig att tänka en gång extra är att gör jag ett andra snitt så finns det ingen möjlighet för mig att genomgå en eventuell senare förlossning vaginalt. Då blir det snitt automatiskt. Risken att påfrestning blir för stor på livmodern är något de flesta läkare vill undvika. Nu är min sambo nöjd med två barn men man vet ju aldrig 
Kanske kanske det går att övertala om några år... Man kan ju hoppas. Känns så sorligt på något vis att detta är sista gången jag får känna ett liv växa i magen 
Det är verkigen en av de häftigaste sakerna man kan få vara med om som kvinna. Att bära på ett barn 
Tänk vad fantastiska våra kroppar är!
Ju närmare förlossningnen jag kommit ju mer har jag känt en längtan att få uppleva den fantastiska känslan som andra mödrar beskrivit. Hur man kämpat och kämpat för att slutligen få sitt egna barn som bott i magen i nio månader upp på sitt bröst. Det måste vara en sådan fantastisk kick på något vis när man känner att barnet äntligen kommit ut och man får upp den lilla varma kroppen mot sin egen Att klara en sådan prestation måste få en att känna sig så himla stark!
Jag förstår självklart att för många blir det inte såhär men för mig har det mer och mer börjat kännas som en dröm jag är villig att jobba för att uppnå. Jag vet att det inte finns några garantier för att om jag ger mig in på en vaginal förlossning så kommer det sluta med detta drömscenario men jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte försökte. Jag har mer och mer börjat känna en typ av "revansch-lusta" eftersom jag låg nersövd och missade Izabellas födelse.
Denna gången är det en stor vinst om jag bara får vara vaken när bebisen föds oavsett om det sker under en vaginal förlossning eller snitt. Så skulle min vaginala förlossning sluta med ett snitt så har jag ändå upplevt en bättre förlossning än förra gången. Jag skulle inte se det som ett misslyckande utan skulle vara nöjd med att bebisen kom ut tryggt och att jag iaf gett en vaginal förlossning en chans.
Det finns en stor fördel med planerat snitt jämte vaginal förlossning och det är att allt verkligen är inplanerat i minsta detalj vilket passar mig utmäkt då det ger mig ett större lugn. Dessutom vet man exakt när det ska ske och hur det kommer gå till. I torsdags förra veckan var jag på mitt inskrivningssamtal för det kommande snittet den 25e februari. Där fick vi en gemensam allmän info. Sedan fick vi prata med en barnmorska och ta blodtryck samt lyssna på bebisens hjärta. Därefter hade vi ett enskilt möte med läkaren som skulle lägga snittet kommande vecka. Efter att vi fått infon från henne om hur proceduren skulle gå till tog jag upp mina tvivel om att det var rätt val för mig. Hon var snäll och förstående. Hon kontaktade specialistmödravården på Danderyd så jag skulle få gå och prata med en läkare där samtidigt som jag ändå fick behålla min snitttid tills jag visste helt säkert hur jag ville göra. Efter det var vi även på ett kort besök hos narkosläkaren där vi fick info om ryggmärgsbedövningen. Har aldrig fått en sådan då jag sövdes sist så det var nyttig info oavsett.
På måndagen var det dags för besök på specmvc. Jag hade läst på som jag nämnt tidigare om vaginal förlossning och något som skrämmer mig är ju som sagt att man inte känner att man har någon kontroll. När jag då läst om igångsättning med snittkontrakt kändes det som en bra medelväg för att undvika ett planerat snitt och ge en "vanlig" förlossning en chans. Läkaren var duktg på att lyssna och ställde inga ledande frågor vilket jag var tacksam för. Hon gav bra med info om hur en igångssättning går till och var tydlig med att de är extra nogranna att bevaka en föderska som fött med snitt tidigare och att de aldrig pressar förlossningen så hårt som de kanske gör med en som inte genomgått det jag har gjort. Det kändes så skönt att höra!
Då de inte vill påfresta mitt snitt för mycket vill de inte använda cytotec då det ger väldigt kraftiga värkar. Något jag absolut inte hade velat använda för att komma igång iaf då det läkemedlet varit så omdebatterat tidigare. Först föreslog hon gel för att få tappen att mogna med efter att ha samtalat med överläkaren kom de fram till att det är bättre om jag mognar själv tillräckligt så att de bara kan använda ballongmetoden vilket är mycket mindre påfrestande för kroppen och mer naturligt. Nackdelen är att jag måste vänta in att jag är tillräckligt öppen för att de ska kunna föra in den och att den ska ha en värkan. När den sedan trillar ut kan man pusha på förlossningen extra om man vill genom att ta hål på hinnorna.
Bäst är självklart om kroppen kommer igång helt själv. Det är det skonsammaste. Dock är jag inte jättesugen på att gå övertid då mitt BF är den 5 mars och jag redan är tokslut i kroppen och sover uruselt. Vi bestämde oss därför att undersöka tappen och tyvärr var den inte alls mogen 
Suck!
Efter det bokade vi in en ny tid på fredag för undersökning med utvärdering av vad vi gör härnäst och JAG TOG BESLUTET ATT AVBOKA MITT SNITT PÅ ONSDAGEN!! Detta trodde jag aldrig att jag skulle göra den dag då jag såg det där plusset i augusti men jag börjar faktiskt känna mig mer och mer taggad även om jag samtidigt är livrädd självklart...
En annan sak med är att om förlossningen går som jag vill så kommer jag vara en mycket piggare och starkare mamma än jag var sist efter mitt urakuta snitt. Nu när jag redan har ett barn sedan tidigare, en vild 18 månaders, så känns det ännu viktigare att kunna röra sig utan större besvär. Bara att ta sig ur sängen eller duscha var ju omöjligt utan hjälp i början förra gången. Dessutom råkade jag på en infektion som gjorde hela läkningsförloppet mycket längre och mer smärtsamt.
Magsjukan som vi hade här hemma nyligen förstärkte verkligen de känslorna av värdet att ha en fungerande kropp då man ska ta hand om andra som är beroende av en. Både Izabella och Stefan fick en ordentlig däng av magsjukan medans jag klarade mig. Vilket betydde att jag fick göra allt det tunga under den perioden trots fruktansvärd foglossning, graviditetströtthet och andra gravidkrämpor. Jag kan säga att när det var som värst kom det ett par tårar. Tur att man kunde skylla på gravidhormonerna då 
Så min dröm just nu är att det gärna får komma igång av sig själv när som helst, att det blir en lugn förlossning utan större problem och framförallt att Céline och jag mår bra efteråt 
. Natten till torsdagen började Stefan med att må dåligt och dagen efter det var han helt utslagen stackaren. Konstigt nog har jag klarat mig hittills "peppar peppar".
