I torsdags hade jag två läkarbesök på schemat. Ett på morgonen på Danderyd om min kommande förlossning och ett på eftermiddagen hos läkaren på Mama Mia för min gastrit och mina sammandragningar.

Klockan tio var jag på Danderyd. Det kändes så konstigt att vara tillbaka på sjukhuset som jag inte varit på sedan Izabella kom med urakut kejsarsnitt vecka 33+2. Trodde inte jag skulle bry mig så mycket men fick starka obehagskänslor. Kände mig inte alls bekväm. Minnena från när vi kom in och jag haft en enda lång sammandragning i timmar som aldrig släppte, att jag inte kunde känna Izabella, hur de satte på en massa mätintrustrument för att kolla hur hon mådde... Hur de gick ut från rummet och vi lämnades ensamma för att nästa stund rusa in och säga att bebisen inte alls mådde bra. Hur jag drogs in i operationssalen, hur de ryckte av mig alla kläderna och sövde mig direkt. Allt var en enda chock uppblandad med stor rädsla. Känslan av att vakna helt ensam, utan magen, utan bebis, utan att veta vad som hänt med mitt barn var fruktansvärt. Tillslut kom en sköterska och berätta att hon var ute och levde. Stefan var med Izabella. Hon levde och var inte ensam. Tack och lov!

Här är min förlossningsberättelse:

http://mammaslillaparla.bloggplatsen.se/2013/09/30/10230248-min-forlossningsberattelse/

Tillslut ropade den kvinnliga läkaren in mig. Hon började med att mässa om hur bra det är med naturlig födsel och att ett tidigare kejsarsnitt inte är ett hinder för att kunna föda vaginalt. Hon kändes stel och allt hon sa lät inövat som något hon sagt tusen gånger. Därefter sa hon att hon läst min journal. Hon började ställa frågor om min förra förlossning och fråga om varför jag ville ha planerat snitt med efterkommande följdfrågor. Hon frågade vad Stefan tyckte. Självklart står han bakom mig i vad jag än väljer men även han anser att snitt är det bästa då det känns tryggast efter all fakta vi har läst om ämnet och med tanke på min tidigare historia. Läkaren fortsatte att pressa mig med massa frågor ovanpå varandra som jag inte orkar gå in på just nu och tillslut kände jag att tårarna kom. Det kändes som att det var först då hon tog min oro på allvar.

Tillslut bokade vi in ett preliminärdatum som blev den 25 februari för planerat snitt. Hon erbjöd mig ett samtal med Aurora mottagningen som jag tackade ja till då jag känner att oavsett vilken typ av förlossning som det kommer bli så kan det vara bra att gå igenom utförligt hur det kan gå till och diskutera min förlossningsrädsla. Läkaren sjönk ytterligare i mina ögon då hon drog kommentaren "Fast är du säker på att du ändå kommer kräva snitt är det inte lönt du tar upp deras tid". Det kändes hemskt att höra då jag redan från början i samtalet kände att allting bara handlade om kostnaden för vården. Att hon försökte hålla budgeten nere. Jäkla skitläkare rent ut sagt!!!   Mådde hemskt då jag gick därifrån. Men kändes skönt att jag stått på mig med snittet och bokat in ett samtal med Auroa i alla fall.

På eftermiddagen var det dags för läkarbesöket på Mama MIa. Jag berättade om att mina besvär med magkatarren inte försvunnit och fick medicinen jag redan hade bytt mot en ny. Därefter pratade vi om mina sammandragningar som jag haft den senaste tiden. De dagar jag jobbat eller gjort lite mer än vanligt har jag fått många fler än vanligt och de har tom gjort ont vid flera tillfällen. Så pass att jag varit orolig för att föda för tidigt igen. Läkaren gjorde därför ett vaginalt ultraljud för att mäta min livmodertapp så den inte var påverkad. En normal livmodertapp ska vara 4 cm då den är helt sluten. Min var 37 mm men ändå inom de normala värdena tack och lov. Det var en himla lättnad att veta att den inte var påverkad! Vi pratade därefter om min arbetssituation. Att jag jobbar helt ensam ståendes utan chans till vila eller raster. Hon sjukskrev mig på 50% av min tjänst som redan är på halvtid vilket betyder att jag bara kommer jobba 2 timmar per arbetspass. Känns lite halvlöjligt att jobba så korta pass men hon vågade inte sjukskriva mig helt då försäkringskassan kan krångla. Så fram till 14de januari är jag sjukskriven 50% av min tjänst.

Imorgon ska jag ha möte med butikschefen och enhetschefen för stockholmsområdet. Vi ska då försöka klura ut ett nytt schema till mig. Usch hatar att ställa till det för folk men kan ju tyvärr inte göra så mycket åt det. Måste tänka på min kropp och bebisen. Det är det som är det absolut viktigaste just nu.

Hoppas så innerligt att jag får hel graviditetspenning beviljad från den 5 januari så jag slipper hålla på att strula med fler sjukskrivningar och bara kan slappna av till Lilla Céline är här. 

Åh hoppas hoppas att min kropp slutar strula något mer än vanliga graviditetskrämpor till det är dags för Céline att komma ut. Är en sådan kort tid man bär på sitt barn. Vill njuta så mycket som det går av den här tiden  

Älskar att känna hennes sparkar och boxar som blir starkare varje dag! Det finns inget häftigare än att skapa och bära på ett liv. Snart har vi en till liten prinsessa i vårt hem att överrösa  med kärlek!

Roligaste leksaken just nu. Pappas shaker!   Den kan Izabella sitta och leka med länge länge... Mammas lilla tokis  

Liten, trött, nybadad lillskrutta  Bästa fredags-goset!      

Gravid i vecka 27