Direktlänk till inlägg 30 september 2013

Min förlossningsberättelse

Av mammaslillaparla - 30 september 2013 20:35


Den femtonde augusti var en solig dag. Jag vaknade som vanligt av att min mage böljade av Izabellas sparkar på morgonen. Så himla mysigt! Hon hade verkligen fått mycket kraft den senaste tiden. Det kunde mina ömma revben intyga. Jag var nu i vecka 33+2 och var sjukskriven pga. av mina magkatarrproblem som fortfarande inte gett med sig.


Eftersom det var så fint väder bestämde jag mig för att gå och lägga mig på en filt i parken och läsa lite. Luften var mycket skönare nu. Inte alls så svettigt jobbig som sensommarvärme kan vara för gravida. I tidningen var det mode som påminde om hösten och tanken slog mig att det nu inte var lång tid till Izabella skulle vara här… Cirka sju veckor kvar. Dessutom hade jag hört att de flesta förstagångsföderskor går över tiden så det kändes som jag hade gått om tid att boa hemma och köpa de sista grejerna jag behövde till lillans ankomst. Saker som att packa BB-väskan, bygga ihop hjärtats säng, köpa lite fler kläder… Jag bestämde mig för att jag skulle göra en lista sen på kvällen så jag skulle ha ordentlig koll på det som behövdes fixas.


Dagen och eftermiddagen gick och allt var som vanligt. Hon sparkade i omgångar för fullt och var lugn i perioder. På kvällen började jag få ont i ryggen och sammandragningar då jag satt i soffan. Detta hade jag haft många gånger förut så jag tog det som att livmodern bara övade inför den kommande förlossningen som jag läst den brukar göra. Jag ställde mig och gjorde storkok med Chili con Carne. Det började göra mer och mer ont så jag fick sätta mig ner på en stol för att klara av att laga klart maten. När jag var klar var jag så tårögd av att det gjorde ont att jag lade mig i sovrummet. Stefan satt och spela FIFA så han såg aldrig hur dåligt jag mådde då han var mitt uppe i en match. Efter ett tag insåg jag att det här inte var normalt. Det var inte flera sammandragningar som vanligt utan det var en enda som aldrig släppte och det gjorde bara ondare och ondare. Jag blev självklart rädd och ropade på Stefan. Han kände på min mage och såg att den var stenhård hela tiden. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och vi blev vidarekopplade till Danderyds förlossning. Sjuksköterskan tyckte att vi genast skulle åka in.


Snabbt slängde vi ihop lite underkläder och ombyte i en väska ifall det skulle bli tal om övernattning. Vi beställde en taxi och efter en kvart var vi på förlossningen. Där fick vi träffa en barnmorska som försökte lyssna på Izabellas hjärta men Izabella ville inte samarbeta utan vände sig hela tiden. Hon frågade om jag kunde känna Izabellas rörelser men det gjorde jag inte då livmodern var så hård. Jag testades för urinvägsinfektion då en sådan infektion kan framkalla sammandragningar men testet visade ingenting. Barnmorskan kallade in en läkare som kollade på Izabella med en ultraljudsmaskin. Hennes hjärta slog på som vanligt men läkaren ville ta en ctg-kurva på tjugo minuter så att hon kunde se att allt såg normalt ut. Jag fick två bälten över magen som mätte Izabellas hjärtslag och puls. Läkaren och barnmorskan gick ut ur rummet och vi lämnades ensamma. Jag, Stefan och lilla Izabella i min mage. Tiden gick så otroligt långsamt då sammandragningen gjorde konstant ont. Jag var aningen lättad över att de hörde hennes hjärtslag iaf.


Efter fem minuter kom läkaren in i hastig fart med barnmorskan med sig. Läkaren kollade på mig med allvarlig blick och sa att Izabella inte alls mådde bra och de behövde ta ut henne direkt. Jag hamnade i ett chocktillstånd och plötsligt var det massor av människor i rummet. Kanske åtta till tio pers. Jag började gråta av rädsla för att något skulle hända Izabella. Jag kördes in i en operationssal och de slet av mina kläder direkt och sövde mig. Det sista jag hörde var Stefans röst vid mitt huvud att han sa att han var hos mig.


Efteråt vaknade jag ensam på uppvaket utan Izabella och Stefan. Jag kände mig ”tom”, rädd och chockad. Det var ju inte såhär det skulle ”gå till”. Jag kände att jag hade ont trots morfin men det enda jag kunde tänka på var mitt barn och Stefan. En sjuksköterska kom och sa att det gått bra och att vi fått en fin liten flicka. Tiden på uppvaket kändes som den längsta tiden i världen. En barnmorska kom med jämna mellanrum och tryckte på min mage så livmodern skulle dra ihop sig.


Då klockan var halv ett på natten blev jag rullad i min sjukbädd till rummet där Izabella och Stefan var. Izabella låg på en liten sjukbädd med massa sladdar och slangar till sig. Man såg knappt inte henne för alla saker. Hon var så liten och jag ville bara slita bort alla ”läskiga prylar” och hålla om min lilla tjej. Det var jobbigt att inte kunna se henne ordentligt. Min sjuksäng var mycket lägre än Izabellas säng så jag såg bara hennes ben och alla sladdar. Stefan fick ta bilder med sin mobil och visa mig för att jag skulle se henne bättre. Man såg hur hårt natten hade tagit på Stefan i hans ögon. Han berättade för mig vad som hänt efter jag blev nersövd men jag hade svårt att ta allt till mig då jag fortfarande var i chock. När de hade tagit ut Izabella bar läkaren över henne till rummet bredvid där Stefan var. Hon var helt blå/lila och livlös. 4-5 läkare/sjuksköterskor trängdes kring bädden där de lade henne medan de försökte få igång andningen. Till slut hörde Stefan jättesvaga gnyenden. Då började nästa moment där läkaren skulle få in dropp via Izabellas navel. Stefan kunde fortfarande knappt se henne på bädden pga av all personal som trängdes runt omkring. Droppet var tvunget attt sys fast i navelsträngen och det tog ganska lång tid och samtidigt som Stefan uppfattade läkaren som gjorde det lite stressad; att det var fler ”hjälpmedel” som Izabella snart skulle behöva. Efter ett tag fick Stefan reda på orsaken till det akuta kejsarsnittet; moderkakan hade lossnat till två tredjedelar. Det är den som ger syre och näring till barnet så det var en mycket allvarlig situation som uppstått.


Tillslut skulle Izabella förflyttas till neonathal-avdelningen. Stefan fick ta på sig en ”tub” på överkroppen och sätta sig i en rullstol innan de stoppade in Izabella mellan tuben och Stefans bröst och rullade iväg. Izabella gnydde svagt hela vägen. Väl framme fick hon ligga på en ny bädd där hon skulle vägas, mätas och även röntgas för att se att droppet sytts fast rätt. Stefan fick hjälpa till att hålla henne och nu lät det mer som gråt som kom ut även om det fortfarande var svagt. Röntgen visade att droppet satt som det skulle och hon vägde 1999 g och var 45 cm lång. Strax efteråt var klockan halv ett och jag rullades in i rummet.


Det var tur att vi åkt in när vi gjorde så Izabella kom ut i tid. Något vi fått höra av läkaren flera gånger efter. Tack och lov att jag lyssnade på min kropp och tog signalerna på allvar annars hade situationen varit en helt annan idag.


 

 
 
Ingen bild

Petra

1 oktober 2013 09:22

Så fantastiskt av dig att lyssna på kroppen och hinna till sjukhuset i tid. Det är ju egentligen det förlossningen handlar om, att den lilla kommer säkert fram.

mammaslillaparla

1 oktober 2013 09:46

Ja jag är verkligen tacksam att jag lyssnade till min kropp. Sen är neonatalvården verkligen jättebra i Sverige

 
Ingen bild

Nina

1 oktober 2013 09:55

Tack fina du att du delar med dig! Det är onekligen något väldigt läskigt du gått igenom och det måste ha varit jättejobbigt! Nu har ni världens sötaste lilla tjej <3 Stor kram

mammaslillaparla

1 oktober 2013 09:59

Tack Nina för din fina kommentar. Ja det var en tuff resa och vi är så tacksamma att vår älskade Izabella mår bra idag

 
Elin

Elin

1 oktober 2013 12:27

Fick tårar när jag läste din förlossningsberättelse. skönt att allt gick bra med er! :) själv går jag in i v 32 nu och vill gärna att bebben stannar ett tag till :)

http://elinfajersson.bloggplatsen.se

mammaslillaparla

1 oktober 2013 21:46

Ja så himla skönt:) lycka till med din graviditet Elin!

 
Ingen bild

Sandra

1 oktober 2013 18:45

Usch vilken panik du måste ha känt när de kommer in och säger att Izabella inte mår bra i magen! :'( tur att de var så snabba och att du kände att nåt var fel! Tufft för Stefan oxå att liksom sitta "bredvid" och inte kunna hjälpa till så mkt. Verkligen skönt att det gick så bra som det gjorde! <3

mammaslillaparla

1 oktober 2013 21:44

Ja jag är så tacksam allt gick bra!

 
Ingen bild

J

1 oktober 2013 19:22

Blir aldeles tårögd. Vilken läskig förlossning. Är så glad att allt gick bra till slut. Stor kram till er alla!

mammaslillaparla

1 oktober 2013 21:43

Tack!

 
Jenny

Jenny

27 januari 2014 20:27

Hej. Har precis genomgått det samma...vår dotter föddes i lördags, jag var endast 28 veckor. Har haft problem med livmoder halsen sen v 20. Fått sys o legat i sängen i sen dess bara. I torsdags gick mitt vatten...men verkar som d var beroende på infektion. Därför hade jag heller inget val utan hon skulle ut. Verkligen hemskt att genomgå...vi får se om hon klarar sig.

http://londonjenny.blogspot.com

mammaslillaparla

29 januari 2014 14:13

Håller tummarna för er lilla tjej

 
Ingen bild

Tessan

28 januari 2014 21:05

Så fint och intressant att läsa! Jag var själv på väg att föda för tidigt. Min lilla flicka fick för sig att hon skulle försöka ta sig ut när jag var i vecka 30, men blev inlagd på sjukhus och de lyckades stoppa förlossningen och sen kom hon ut 10 dagar för sent istället :)

mammaslillaparla

29 januari 2014 14:04

Vad skönt att det gick bra för er:) Vet dem varför hon ville ut tidigare?

 
Ingen bild

Tessan

29 januari 2014 14:20

Nä dom vet inte varför det startade för hon mådde bra och växte precis som hon skulle. De trodde att jag kanske var stressad eller så att min kropp inte orkade. Det hände mycket dåligt precis under den tiden och jag mådde inte bra varken fysiskt eller psykiskt för tillfället. Men nu mår vi jätte bra och hon växer så det knakar, hon är 4 månader nu :)

mammaslillaparla

31 januari 2014 21:07

Härligt att ni mår bra nu även om starten inte blev vad ni hade tänkt er. Hoppas ni får en härlig helg!:)

 
Evin

Evin

11 mars 2014 18:25

Hej ramlade in på din blogg och fick för mig att läsa din förlossningsberättelse. Jag blev alldeles tårögd. Vad skönt att allting slutade gott. Jag är själv v 25+4 och är så nervös över förlossningen eller att våran lilla son ska komma ut för tidigt. Hon är jättesöt eran lilla tjej :) kommer definitivt forsätta läsa din blogg ! Alltid kul med nya mammabloggar :)

http://nattstad.se/sannaevin

 
Ingen bild

Erika

1 april 2014 22:51

Vilken tur att du lyssnade på din kropp! Min son är född i v34+4 med akut kejsarsnitt pga havandeskapsförgiftning med organpåverkan. Hade ett blodtryck på 155/120 när jag kom in som inte gick ner med medicinen och mitt EKG såg inte heller nå vidare ut och bebis blev bara mer och mer stressad. Det tog inte ens en timme från när jag kom in till att jag låg sövd på operationsbordet. Tiden efter operation var den längsta i mitt liv, 9 timmar tog det innan jag fick träffa min son. Han är fyra månader nu och jag kan fortfarande sitta och vara ledsen och fundera på vad som kunde ha hänt om jag inte lyssnade på kroppen. När jag ringde in till förlossning fick jag nästan tjata mig till att få komma in :( Låg ni inne länge på neo?

mammaslillaparla

8 april 2014 18:58

Vi låg på neo i två veckor. Därefter hade vi hemsjukvård några veckor. Ja tiden innan man fick träffa sitt barn var fruktansvärd! Tur att vi lyssnade på våra kroppar och att allting gick bra ändå. Fick du prata med någon kurator eller psykolog på neo? Det fick vi. Tyckte det hjälpte en del även om jag självklart tänker på det som hände då och då. Det blir ju en lite speciell start då man är med om en sådan här sak. Det tar lång tid att bearbeta och man har rätt att vara ledsen och besviken att det inte gick som man hade tänkt sig. Jag kan känna fortfarande en sorg då man hör om andras "normala" förlossningar och "normala" första tid med bebisen. Vi missade ju tyvärr den biten... Men är så enormt tacksam att jag har världens härligaste lilla tjej idag som är glad och frisk

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av mammaslillaparla - 31 oktober 2017 10:02

1825382803

Av mammaslillaparla - 20 april 2015 11:22


(4,5 vecka gammal)     Céline klarade första läkarbesöket med bravur! 4600 gram, 55,3 cm lång och ett huvudomfång på 37,6 cm. Lilla C har gått upp 370 gram på två veckor. Ännu mer att älska alltså     Speciellt de där gosiga veckiga små låre...

Av mammaslillaparla - 18 april 2015 17:27


  Napp är ju ett ganska laddat ämne. Kommer ihåg när jag fick Izabella för 1,5 år sedan... då var det big no no att ge det på BB ( i vårt fall neo). Det kunde störa amningen och göra att de inte gick upp i vikt ordenligt. Detta resulterade i att...

Av mammaslillaparla - 18 april 2015 17:24


  När pappan "tar hand om bebisen"   Gillar att han använder amningskudden för att förhindra att Céline kasar ner så han har händerna helt fria haha   ...

Presentation


Mamma till Izabella som kom i vecka 33+2 augusti 2013. Väntar andra barnet med beviljat snitt den 25 februari. Läs om våran vardag mitt i Stockholm.

Kontakt:
sanne.beckman@hotmail.com

Instagram:
sannebeckman

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6
7
8
9 10 11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

gästbok


Skapa flashcards