Förmiddagen var lugn och skön igår men efter att Izabella sovit sin förmiddags-tupplur råkade hon nog vakna på fel sida  

Tanken var att vi skulle gå på den sista mammaträffen på BVC (hade blivit vår första) men när jag klädde på Izabella för att gå ut blev hon tokarg. Väldigt konstigt då hon både hade sovit och ätit bra. Slutade med att vi fick ta av oss ytterkläderna igen. Jag gick runt ett bra tag med snyftande bebis som bara ville vara nära. Tillslut orkade jag inte mer så fick ta selen och gå runt istället. Efter en stund lugnade hon sig och slumrade till. Vi lade oss på soffan en halvtimme och vilade istället. Resten av eftermiddagen till Stefan kom hem var hon allmänt gnällig och knorrig. Hon ville bara vara nära eller att man skulle leka med henne hela tiden. Gjorde man inte det blev det skrik eller gråt ganska direkt. Vanligtvis brukar hon kunna roa sig en stund själv så man har chans att äta. Slutade med att jag fick laga min lunch vid fyra. Var helt slut då Stefan kom hem.

Izabella hade nog oxå slut på energi för hon somnade rätt fort i pappas famn  

"Vaddå? tyckte Stefan. Hon är väl precis som vanligt?"

Lyckades iaf trots trötthet komma ut och gå en runda på kvällen med Micaela. Hade aldrig pallat om jag inte bestämt det sen innan. Då hade jag legat på soffan istället och tyckt synd om mig själv för att jag inte kommit ut.

Nej det var precis vad jag behövde. Komma ut i friskluften utan bebis en stund. När jag kom hem fick jag världens största leende av Izabella och eftermiddagen var bortglömd som i ett trollslag    

Älskade lilla unge. Det finns inget som gör mig så lycklig som att se dig skratta och le